ELIN

Det är där jag hänger nu, för er som inte förstått det. 

 

:)

  

 

London.

Snart är jag där. Förhoppningsvis.

Jag längtar så jag blir helt tokig. Längtar till något obekräftat. Ändå är det de enda jag har att längta till.

Vill bara - bara börja om. På nytt. 

 

Vill se mig själv, med en hazelnut latte från Starbucks i en take away-mugg med mitt namn på (eller möjligtvis någon form av mitt namn i alla fall), vandrandes på Londons gator, mellan alla vackra byggnader, bland fräcka taxibilar och röda dubbeldäckare. Vill le mot solen och åt att alla bilar kör på fel sida av vägen. Vill se den brittiska flaggan vifta i vinden och höra britternas dialekt och glada språk. Vill sitta på en bänk i Hyde Park med min MacBook och skriva om hur bra jag har det och kanske börja på något som kan komma att lika Carrie Bradshaw's spalt i New York Observer. (Ni som sett Sex and the City förstår vad jag menar och för er som inte gjort de känner jag mig inte skyldig att förklara mig för.)

 

Sammanfattning:

Jag vill dit nu.

Är alla känslor okej att känna i dagens samhälle?
Jag blir bara mer & mer förvånad & besviken på hur vårt samhälle eskalerar åt de negativa. Därför undrar jag om det är så med känslor också. Känslor & tankar. Får man inte tycka vad man vill får man snart inte heller känna det man känner. 
Känslor är inte jättelätta att kontrollera, näst intill omöjliga. Så är de väl? Eller är det bara jag som är ovanligt komplicerad eller i obalans? Jag kan ofta tro (och jag vet att jag inte är ensam) att jag slutat känna en speciell känsla, att de inte skadar mig längre; sen helt plötsligt så är jag tillbaka där. Där de gör ont. Även fast jag förnekar det för mig själv så kan jag inte förneka någonting för mitt hjärta.

Hjärtat har sitt eget språk. Ett språk vi inte har alla glosor till. Ett språk som vi förstår vissa fraser av, ibland till och med ett helt stycke. Sen fastnar man. Och när man fastnat läser man samma mening om & om igen och funderar på om man kanske kan gissa sig till vad de betyder. Det är då hjärnan rycker in & tolkar. Det är då det blir fel.

Hjärnan lurar hjärtat för den tror den har rätt. Den tror den har grönt ljus till allt i livet, medan de hjärtat försökte säga egentligen visade sig vara gult ljus. Mitt emellan rött & grönt. Litar vi på hjärnan i sådana tillfällen ramlar vi alldeles säkert tillbaka, ner i gropen vi precis grävt oss ur. Vi har precis grävt oss ur och klättrat över kanten; då ger kanten vika & vi ramlar längst ner i gropen, där vi först började. Och det finns inget annat sätt att ta sig ut än att gräva & klättra. Gräva hål att fästa fötterna i för att komma högre upp. Det tar tid. Får de inte ta tid? Måste man springa ifrån sina känslor & sina tankar? Skyndar man sig blir hålen inte tillräckligt stabila för att kunna bära kroppsvikten & då tar det ännu längre tid.

Glider vi sakta men säkert mot ett samhälle där de inte är okej att känna?